Cajsa

Att få vara.

Det är okej om människor inte förstår varför jag mår som jag gör eller när dem bara skrattar, rycker på axlarna och säger "ge dig, nu får du lugna ner dig, så farligt är det inte". Men det är inte stressen eller just ångesten jag är rädd eller oroas för, det är att hamna på botten eller att springa in i väggen ännu en gång. Den ständiga utmattningen och att slå på ett leende även fast själen gömt sig i en mörk vrå av ens inre. När man sätter sig i ett hörn av rummet och allt blir svart, har ni varit med om det eller liknande? Allt är svart, av tårar, i brist på energi, ork och förnuftet är som bortblåst. Och om inte så lär ni göra det, när allt negativt flödar ur varenda por man slår huvudet i väggen och skriker av ren och skär smärta, i saknad av sin egna själ. Och så får man känna, stressad, ångestfylld, utmattad, ledsen osv osv, och man får känna glädje, lycka, kärlek och ömhet. Allt det där fina och allt det där fula. Det är en sådan där tid man får kriga sig igenom, klart jag ska göra det också men just nu behöver jag vara lite ledsen och det får man också vara.

 

En trött och rätt tom människa för tillfället.

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas