Cajsa

Du kanske tycker att jag är en motherfuckin' douchebag / Kanske för att du är så fucking oswag /

Börjat lyssna på massa konstiga låtar och svenska artister/band. Kanske för att jag är så konstig, kanske för att jag är ovanligt konstig. Det känns som om själen stängt in sig någonstans i min kropp. Kanske i min häl. Dit når jag inte ändå för jag är så ovig. Men känslorna är verkligen överallt, det går inte ihop. Min kropp och hjärna går inte ihop och min själ är borta. Alla skratt är genuina men när skratten tystnat känns allt så fel. 

   Visst att mycket handlar om tajming men vafan, tajming kan ta sig i röven. Time does not exist, the clock does. Sedan är jag bara 17 år i staden, som Maggio sjöng en gång va? #YOLO, men nej, okej om man gör fel, okej om man tar dumma beslut men det ska man ju göra. Passa på när man är liten. Det är inte hela världen om lite går fel. Okej kanske om man röker på och får snetändning men röka på behöver man ju fan inte göra. 

   Kan man säga att man är vilse. Jag gör det i alla fall. Jag är vilse, så vilse. Hittar inget jag riktigt trivs med. Är i stan men då har jag en konstant stress i kroppen. Blev sjuk nu pga att jag inte tagit hand om min kropp. Men när jag kommer hem till landet är det en kliande känsla av rastlöshet. Ärligt talat vet jag inte vad som känns bäst. Men självklart är det skönt att komma hem, men just nu är det som om jag står emellan, det där med att vara barn och vuxen. Det är inte så jävla heja att vara vuxen hela tiden. Men å andra sidan är det inte heller så heja att morsan och pappa ska vara på en hela tiden. Det är svårt att hitta hem när hemma inte är hemma längre. 

 

 

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas